paatti

Har skrivit inlägg om mina Örearselbro vänner... Det är nog dags att ta sig an de jag umgås med här i självmordsstaden... Vi börjar med han som jag var med idag.

Denna typ lärde jag känna för snart fyra år sedan... I did not like him at all from the very begining because he was as he was, d.v.s. sådär irriterande dryg. Han gillade att dra skämt, speciellt kortis och fettis skämt som passade in på mig apparently. En söndag såg jag honom med en (tjej) då jag var på väg hem från min kusin och han tyckte att det var kul att peka fingret när jag satte mig på bussen (det säger ganska mycket om hans dåvarande beteende). På en engelska lektion senare under veckan frågade jag honom; vem var den där tjejen jag såg dig med? - Ohhh... Borde aldrig ha ställt den frågan, Örjan Lax temperament är ingenting jämfört med denna människas humör.... (Sluta blänga när DU läser det här, I'm just telling the truth).
- Lärde mig dock att aldrig ställa sådana frågor till honom om jag inte var ute efter ett tjafs och public humiliation.

1 år senare och 2 år senare gick vi fortfarande i samma klass, different area though. Vet inte vad som hände men slutade "ogilla" denna typ, och började tycka att han var helt okej trots hans "jääätte roliga" skämt (erkänner det motvilligt men de var faktiskt roliga).  Han kunde även vara ganska charmig,  och något som jag dog för redan då var hans "evil smile". Då handlade de flinen om något annat, idag tar han till det där smilet vid andra tillfällen. 
Anyway.... Från att ogilla varandra kan jag nu påstå att vi blev ganska så bra vänner. Klasskamrater som hörde av sig på fritiden till varandra. Han visade sig vara en sann vän som jag kunde öppna mig för och berätta alla mina bravader för, de dåliga och de ännu dåligare. Han lyssnade, skrattade och skällde ut ibland men det var för att "visa mig den rätta vägen" inte sant?
- Vid den här tiden hade människor fått för sig ett och annat. De anade "kärlek i luften" tydligen.
På min 18-års dag fick jag höra ett och annat utav M och L som spenderade natten hemma hos mig. "Du gillar honom, Patrycja...och bla bla bla" - Vad fan snackar ni om? hörde jag mig själv säga ett flertal gånger. Inte var jag väl kär i honom, han var ju bara min vän.
 
Hursomhelst.... Denna människa är mer än underbar. Visst, han har sina stunder (lika mycket som jag hatar de, älskar jag de, eftersom de stunderna är en del av honom... lika naturligt som att ha två ben. Om man är människa d.v.s)

- Studenten kom och .... Det blev verkligen inte som jag hade tänkt mig. Vi avslutade vår vänskap och tog en risk som jag  verkligen inte ångrar idag (bäst för dig att du inte heller gör det). Du är fortfarande den människa som kan få mig att garva när jag kokar av ilska (trots att du ALLTID lämnar mig), du är fortfarande den jag vill bevisa för att jag KAN ha rätt ibland och att det inte alltid är du som kan ha det. Du är fortfarande den jag vill och kan berätta allt och mer därtill för.
- Du är även den jag vill örfila varje gång du håller på att dryga dig mot mig - that's a new development. Maybe because it's more feelings involved?
Det finns miljontals fler saker jag kan skriva om "han som alltid lämnar mig" , vill inte får Er spyfärdiga dock av det här "fjäril i magen"-snacket och vill inte att "han som alltid lämnar mig" ska få fnatt på mig för att jag är värre än Aftonbladet/Expressen. Han gillar tydligen inte att läsa tidningen och speciellt inte när han står som huvudrubrik.
- Ville jävlas med dig och lägga upp en bild på dig but today's your lucky day... You're of the hook!