paatti

Börjar faktiskt skämmas lite över mig själv.
Jag har alltid påstått att jag är katolik och den mest religiösa (fel ordval, troende passar bättre)  i familjen eftersom jag alltid har varit noggrann med att aktivt spendera mina söndagar i kyrkan. Visst, bara för att man går till kyrkan betyder det inte att man tror mest, men Ni fattar vad jag menar.
I nuläget har jag dock inte varit i kyrkan på år och dagar känns det som och nu tycker jag nästan att det är pinsamt att gå och kolla in i Fader Michaels ögon och komma med en dålig ursäkt om varför jag inte vistats i kyrkan på länge. För jag har ingen bra ursäkt, sanningen är den att det enda skälet till varför jag inte har varit där är för att jag är lat. Jag orkar inte gå upp på morgonen (speciellt inte om jag har varit ute på krogen kvällen innan), så jag stänger av larmet och sover vidare fastän jag planerat att jag ska gå dit hela veckan.
Ingenting jag är stolt över men jag säger bara sanningen.

-Känner att det är någonting som fattas i mitt vardagliga liv. Den starka tron fattas. Min tid för den saknas.
Ännu en förändring som måste ske för utan min tro känner jag mig svag. Jag behöver få be i lugn och ro, bland människor som är där av samma skäl som mig. Jag behöver få lyssna på en av Fader Michaels oerhört långa men inspirerande predikan... Jag behöver nästan se skvallerkärringarnas blickar riktade mot allt och alla förutom det som deras ögon ska vara riktade mot (altaret). Jag behöver känna doften av ljusen i kyrkan och kaffelukten efter mässan.
Ska försöka göra mitt bästa att gå till mässan på söndag. Har blivit en riktig syndare, skäms Patrycja, skäms.