paatti

Så typiskt.. Efter varje samtal med dig är det precis såhär jag känner mig. Tom, helt enkelt tom.
I början är det skämt och flört som utväxlas, sen säger jag en sak för mycket som gör att jag backar några steg tillbaka, du lämnas som ett frågetecken och vill få reda på vad det var jag försökte säga.

Vad var det jag försökte säga? Jag vet inte ens det själv.
- Jag orkar inte analysera mig, jag orkar inte analysera dig och jag orkar inte analysera dig OCH mig tillsammans.
En ren katastrof? Kanske, men den ena halvan av mig är nyfiken och vill se vart allt det här kan leda till medans den andra halvan säger riskera inte allt du har, det kan sluta riktigt illa. Mycket av det som har hänt har jag försökt förtränga länge nu p.g.a. alla tankar som leder till att allt kan sluta som en total katastrof. Jag är inte rädd för att allmänt riskera längre, jag är bara rädd för att riskera allt vi har byggt upp tillsammans genom åren.

Idag avslutades vår konversation precis som den alltid avslutas på sistone, utan några som helst varma känslor.
Ville bara säga att så mycket som du känner mig, känner jag dig. Försök inte övertyga mig om saker som jag vet inte är sanna, jag vet när du är arg och jag vet när du spelar ett spel. Det är nog därför den andra halvan säger att jag inte ska riskera något. Ni spelar alltid ett spel, du har själv sagt det. Varför ska jag lita på dig nu, när du själv har medgett att ditt beteende är precis de alla andras? Problemet är inte själva tilliten dock, problemet är att du inte ens vet att jag överväger att lita på dig.... Och är det ens något jag vill överväga, jag menar om jag ser bortom nyfikenheten och den stora risken kommer mitt hjärta att leda mig till dig ändå? Eller är det bara en fantasi som jag råkar förväxla med verkligheten?

äh, gör som det står på rubriken: allvarliga saker skjuter jag upp till morgondagen.
Och  förresten, vem sa att "jag" verkligen är jag?